En av dom bästa hästsidorna på nätet är helt klart Hippson. Har bla följt artiklarna om idrottspsykologi som är otroligt intressanta att läsa.

 

 

Denna gång skriver man om ryttarens motivation, vad som driver en ?

Den frågan har jag ställt mig många gånger som hästägare. Allt jobb,tid och pengar som man lägger ner på dessa djur. Är det värt det ? I artikeln har man tagit fram en enkät vad som man som idrottare tyckte stämde och inte alls stämde. Dom här stämde till fullo in på mig iaf.

 

Jag idrottar för nöjet som spänningen ger mig.

Jag idrottar för nöjet att lära mig mer inom min idrott.

Jag idrottar för nöjet att upptäcka nya sätt att träna på.

Jag idrottar för att jag upplever en stor personlig tillfredsställelse när jag behärskar svåra tekniska moment.

Jag idrottar för att det är helt nödvändigt att utöva en idrott om man vill hålla sig i form.

 

Många människor har ifrågasatt mig ang min häst som jag nu har haft i 11 år. Hade ingen aning om när jag köpte henne vilket jobb som väntades. Men ganska snart upptäckte jag att det inte skulle bli en lätt uppgift. Men med mycket hjälp och envishet är vi där vi är idag. Vad som driver mig är att lyckas någon gång. Då kan man fråga sig vad jag menar med att lyckas. Från början va lyckan att kunna rida henne utan att åka i backen,då hon platsade bättre på en rodeoshow. Glömmer aldrig ögonblicket då jag hade fått hem henne från en av sveriges bästa westernryttare som bla höll på med rodeo. Han hade haft henne en månad för inridning. Denna lycka att få rida sin egna häst, den går inte att beskriva. Då kan jag tillägga att jag hade försökt själv i 3 år att rida in henne plus lämnat iväg henne en gång för inridning till en annan duktig person. Det värsta ögonblicket var när jag skulle sätta mig upp i sadeln och tog några steg och hon gjorde ett rejält bocksprång och på vägen ner innan jag landar sparkar hon mig på insidan av skenbenet så en av dom stora musklerna gick av. Kan säga att det gör ondare än att bryta nåt i kroppen. Jag svimmade av och va sängliggandes i en månad och kunde inte stödja på benet på 3 månader. Sen kan jag också säga att B är en av dom få hästarna som kan bocka i rejäl uppförsbacke i galopp :P

 

Jag lärde mig ganska snart att inte ha för stora krav och mål på mig själv och Baroya, utan vi har haft små små mål under resans gång för att inte tappa gnistan eftersom hon har varit som hon har varit. Att åka till ett annat ställe och rida va ett stort mål, att träna för en tränare och rida en normal lektion va också ett stort mål. Men mitt största mål med henne är att nån gång få komma ut på tävlingsbanan och då menar jag inte nå höga klasser utan det räcker med en klubbtävling. Detta kändes som en omöjlighet från början men känns inte alls omöjligt nu. En annan lycka som jag minns va då Baroya va med på Strömsholm på Pay and Jump och hoppades av Rebecca. Det va jäkligt stort. Det finns många roliga och tråkiga minnen, men vad som driver en är att lyckas, läras sig mer och utvecklas, att bli bättre och jag är idag 37 år och jag började vid barnsben. Det fantastiska med denna sport är att du ALDRIG blir fullärd, du kan bara bli bättre och bättre och det är det som är så fantastiskt. Den människa som påstår sig vara fullärd, vad har den människan mål ?

 

 

Rebecca och Baroya på hoppträning i Vänsta